Hallelujah
Egentligen borde jag skriva ett väldigt långt inlägg om Jacobs födsel, men jag känner att det inte finns några ord för att verkligen kunna beskriva det. Naomi och jag väntade i över elva timmar för att få se honom, sjuksköterskorna blev flera gånger lite småsura över att vi somnade i väntrummet (jag däckade bara till, och på den lilla tiden hann jag bli påkommen). Jag förstår inte riktigt varför, för vi störde ju ingen. Aja. Dom gör väl bara sitt jobb helt enkelt.
Men efter elva tröttsamma timmar fick vi se honom.
Jag började gråta så fort jag såg honom, jag hade inte varit säker på jag skulle få se. Men alla broar brast och tårarna bara rann. Det var självklart glädjetårar, så många känslor svammade över inom mig. Glädje, oro, stolthet och förundrar. Det låg en liten människa där i Asters famn, min lillebror. Så oskyldig, så vacker. I den stunden hade jag inte sett något vackrare och det kommer ta lång tid innan något/någon kan slå det. Känslan går inte att beskriva, att ha väntat 16 år på något bygger upp en viss förväntan. Jacob levde upp till det, aldrig trodde jag man kunde bry sig så mycket om något så litet.
Jag höll honom först, efter pappa då, och.. När han tittade på mig började jag, såklart, gråta igen. Det var bara så.. Underbart får duga som beskrivning då jag inte vet något annat som kan duga annars. Herregud, han ser in i ens själ känns det som. Det kändes så då också. Gör det fortfarande.
T.om hans skrik värkte i hjärtat på ett bra sätt, levande ting. Underbara lillebror. Du är älskad av många.
Lilla Jacob, du kommer alltid ha någon som försvarar dig. Som hjälper dig, med vad som helst. Lilla Jacob, om du orkar med ett emotionellt våp till storasyster kommer du alltid ha någon vid din sida.
Under dom senaste dagarna har jag umgåtts med familjen och haft en diskussion med pappa om att faktiskt fälla ner locket efter man har varit på toa. För jag ska inte behöva göra det.
FATTA!
/ J
Men efter elva tröttsamma timmar fick vi se honom.
Jag började gråta så fort jag såg honom, jag hade inte varit säker på jag skulle få se. Men alla broar brast och tårarna bara rann. Det var självklart glädjetårar, så många känslor svammade över inom mig. Glädje, oro, stolthet och förundrar. Det låg en liten människa där i Asters famn, min lillebror. Så oskyldig, så vacker. I den stunden hade jag inte sett något vackrare och det kommer ta lång tid innan något/någon kan slå det. Känslan går inte att beskriva, att ha väntat 16 år på något bygger upp en viss förväntan. Jacob levde upp till det, aldrig trodde jag man kunde bry sig så mycket om något så litet.
Jag höll honom först, efter pappa då, och.. När han tittade på mig började jag, såklart, gråta igen. Det var bara så.. Underbart får duga som beskrivning då jag inte vet något annat som kan duga annars. Herregud, han ser in i ens själ känns det som. Det kändes så då också. Gör det fortfarande.
T.om hans skrik värkte i hjärtat på ett bra sätt, levande ting. Underbara lillebror. Du är älskad av många.
Lilla Jacob, du kommer alltid ha någon som försvarar dig. Som hjälper dig, med vad som helst. Lilla Jacob, om du orkar med ett emotionellt våp till storasyster kommer du alltid ha någon vid din sida.
Under dom senaste dagarna har jag umgåtts med familjen och haft en diskussion med pappa om att faktiskt fälla ner locket efter man har varit på toa. För jag ska inte behöva göra det.
FATTA!
/ J
Wish I was pounding out a new beat
Inte bloggat på ett tag, evigheter känns det som.
Kan inte precis säga att så mycket har hänt, det händer inte mycket då man inte har någon att vara med. Vilket jag inte har just nu, mamma föreslog jag skulle fråga Naomi om någon av hennes vänner hade storasystrar.
Jag tänker inte göra det.
This ain't no foolishness or fuckery
I'm handling my business (Business)
Holler if you hear me
Hey, can I get a witness
Jacob har inte heller kommit än, vilket jag säkert hade skrivit om om han hade gjort det. För det är en stor grej, det här med att få syskon. Längtar tills jag kan skapa min egna lilla familj, 3 ungar och en man och troligen en hund. Men nej, tror inte jag blir hemmafru. I såna fall ska han ha pengar som gräs så jag kan syssla med välgörnhet och hjälpa utsatta barn och kvinnor. För det är det jag vill göra. Bli advokat och inrikta mig på att hjälpa våldtagna tjejer, misshandlade kvinnor och barn som lever i misär och sätta dit jävlarna som gör så. Protestera när flickor blir frågade om när dom förlorade oskulden, då det är fullständigt irrelevant! Om int det, frågade pojkarna/männen när dom förlorade den och måla ut dom som odjur eftersom tjejerna bara kan vara madonnor och horor, inget där emellan.
Helvete också. Rättsystemet idag, kvar i gamla tankebanor som tillåter tjejer skylla sig själva! Usch!
Jag brinner lite för orättvisor, vill verkligen förebygga dom.
Trust me it would scare you,
that i've picked out the church, all the schools, all the names
Hoppas jag kan balansera karriär och familj (jag märker hur löjligt det låter, eftersom det är många år kvar tills det är något att planera för), för jag vill ha både och. Även om jag nog skulle välja att dra ner karriären för barn.. Men jag kan ju ändra mig och inte alls vela ha barn (HAHAHAHAHAHAHA!) eller skaffa riktigt sent (Never ever). Vem vet.
Söt.
En annan grej med mig och barn, som jag drar upp för att jag på något sätt lyckades fixa in om jag skulle fått barn 2006-06-06 (hade velat det, om jag nu inte varit 14 då) är att jag tror jag skulle klara av det. Inte när jag var 14, men nu. Om jag skulle bli gravid nu och hade ekonomin fixad. Då skulle jag nog lyckas utan att tro hela min ungdom försvann och att mitt liv förstördes. Jag tror jag skulle klara av vara tonårsmamma utan att sakna 'friheten'. Detta beror nog på att jag inte är en typiskt party-tonåring, utan en av dom lugnare.
Vad tror ni, skulle jag klara av mammarollen redan nu? Eller om 1-3 år?
Om jag blev gravid nu, då lutar det åt abort då. Men om 3 år.. Nej, tror aldrig jag skulle göra det (beror ju helt klart på VEM man blir på smällen med). Låter det dumt? Korkat och naivt?
Barn är grejen.
Orkar inte skriva mer, vill vara pigg om det skulle hända något med Aster under nattens gång/gryningen. Hejs!
/ J
Kan inte precis säga att så mycket har hänt, det händer inte mycket då man inte har någon att vara med. Vilket jag inte har just nu, mamma föreslog jag skulle fråga Naomi om någon av hennes vänner hade storasystrar.
Jag tänker inte göra det.
This ain't no foolishness or fuckery
I'm handling my business (Business)
Holler if you hear me
Hey, can I get a witness
Jacob har inte heller kommit än, vilket jag säkert hade skrivit om om han hade gjort det. För det är en stor grej, det här med att få syskon. Längtar tills jag kan skapa min egna lilla familj, 3 ungar och en man och troligen en hund. Men nej, tror inte jag blir hemmafru. I såna fall ska han ha pengar som gräs så jag kan syssla med välgörnhet och hjälpa utsatta barn och kvinnor. För det är det jag vill göra. Bli advokat och inrikta mig på att hjälpa våldtagna tjejer, misshandlade kvinnor och barn som lever i misär och sätta dit jävlarna som gör så. Protestera när flickor blir frågade om när dom förlorade oskulden, då det är fullständigt irrelevant! Om int det, frågade pojkarna/männen när dom förlorade den och måla ut dom som odjur eftersom tjejerna bara kan vara madonnor och horor, inget där emellan.
Helvete också. Rättsystemet idag, kvar i gamla tankebanor som tillåter tjejer skylla sig själva! Usch!
Jag brinner lite för orättvisor, vill verkligen förebygga dom.
Trust me it would scare you,
that i've picked out the church, all the schools, all the names
Hoppas jag kan balansera karriär och familj (jag märker hur löjligt det låter, eftersom det är många år kvar tills det är något att planera för), för jag vill ha både och. Även om jag nog skulle välja att dra ner karriären för barn.. Men jag kan ju ändra mig och inte alls vela ha barn (HAHAHAHAHAHAHA!) eller skaffa riktigt sent (Never ever). Vem vet.
Söt.En annan grej med mig och barn, som jag drar upp för att jag på något sätt lyckades fixa in om jag skulle fått barn 2006-06-06 (hade velat det, om jag nu inte varit 14 då) är att jag tror jag skulle klara av det. Inte när jag var 14, men nu. Om jag skulle bli gravid nu och hade ekonomin fixad. Då skulle jag nog lyckas utan att tro hela min ungdom försvann och att mitt liv förstördes. Jag tror jag skulle klara av vara tonårsmamma utan att sakna 'friheten'. Detta beror nog på att jag inte är en typiskt party-tonåring, utan en av dom lugnare.
Vad tror ni, skulle jag klara av mammarollen redan nu? Eller om 1-3 år?
Om jag blev gravid nu, då lutar det åt abort då. Men om 3 år.. Nej, tror aldrig jag skulle göra det (beror ju helt klart på VEM man blir på smällen med). Låter det dumt? Korkat och naivt?
Barn är grejen.
Orkar inte skriva mer, vill vara pigg om det skulle hända något med Aster under nattens gång/gryningen. Hejs!
/ J
