I Hear Noises
Så... Saker och ting verkar tydligen reda ut sig, jag vet inte riktigt om jag tror på det själv dock. Mamma har pratat med Viveka, och tydligen är inte saker och ting så dåliga att det inte kan ordnas. Jag vet inte rikitgt som sagt.. Det känns hopplöst, skolan och det. Jag vill så mycket, men orken finns inte där. Och huvudvärken, jag hatar säga att jag har haft huvudvärk/migrän. Nu har jag sagt det så ofta, så jag tror inte att någon tror på mig. Men det här är annorlunda till skillnad från nian, då jag bara ljög för att det var jobbigt med puckot hemma.
Det är lite av en snöbollseffekt, ni vet hur allt rullar nerför en backe och bara blir större, och större och större.. Så är det nu, ju mer efter jag kommer ju mer stress känner jag och ju mer stress ju mer huvudvärk vilket leder till mer frånvaro. Jag vet inte vad jag ska göra, eller, jag ska till optikern. Men tänk om det inte är problemet då?
Jag kommer kanske ikapp, jag menar.. Det är ju bara LPLn, Samhällsen, Webbdesignen, Engelskan, NKn och idrotten det handlar om. Höh.
I just want to be bad'
Jobbade långt efter skolan hade slutat idag, och hör och häpna: Möller var inte där! Jag menar, det är sista dagen för matten att lämnas in och.. HON VAR INTE DÄR! Hon har varit borta EN gång under all tid som jag har haft henne som lärare. Ni kan tänka er hur chockad jag blev, och lite förtvivlad. Ett IG vill jag inte ha (öhm, vill någon det?).
Jag gick upp till datasalen istället (som ska förnyas!), där satt jag från 14.10 till 16.38 och jobbade med hemsidan. Det var rätt tråkigt, men jag uppskattade verkligen att Margareta tog sig tid och hjälpte mig. Hela dagen har jag gått omkring med en sten på bröstet som väger flera ton, men det värmer ändå att ha lärare som verkar bry sig. Som bara vill ens bästa, som satsar på en när man själv inte har ork till det. Får en att tro på mänskligheten, att värmen mot sina medmänniskor kommer leva kvar några år till i alla fall.
Sen lämnade jag min mattebok och mina papper i Möllers fack, det kändes lite snopet att jag inte fick säga hejdå och tacka henne för allt. Hon är en grym dam, den där Möller. Tar ingen skit och genomskådar skitsnack på tre röda, det är så otroligt bra attityd. Det är många som kanske är (ondöigt) negativt inställda, men vet ni vad? Majoriteten av dom är BF-are. Höhö..
Nej men, Möller kommer jag ändå sakna. Hennes humor är lätt bäst, och sen att hon orkar med alla hopplösa fall som sitter där nere i källaren. Jag skrev dit ett "Tack för allt" på mina hemuppgiftpapper, hoppas hon ser det. För jag är verkligen tacksam, jag är det. Så otroligt tacksam.
Hade inte tänkt skriva något mer, men har ni tänkt på en ful och konstig sak?
Jag bloggar mer då saker går åt helvete, än när allt är på topp?
Before we get too old
Tack för dom fina kommentarerna, borde lägga till det. Men nu har jag huvudvärk (tänka sig!) och är otroligt nöjd ändå att det är efter skolan, mer frånvaro vill vi ju inte ha.
/ J
Det är lite av en snöbollseffekt, ni vet hur allt rullar nerför en backe och bara blir större, och större och större.. Så är det nu, ju mer efter jag kommer ju mer stress känner jag och ju mer stress ju mer huvudvärk vilket leder till mer frånvaro. Jag vet inte vad jag ska göra, eller, jag ska till optikern. Men tänk om det inte är problemet då?
Jag kommer kanske ikapp, jag menar.. Det är ju bara LPLn, Samhällsen, Webbdesignen, Engelskan, NKn och idrotten det handlar om. Höh.
I just want to be bad'
Jobbade långt efter skolan hade slutat idag, och hör och häpna: Möller var inte där! Jag menar, det är sista dagen för matten att lämnas in och.. HON VAR INTE DÄR! Hon har varit borta EN gång under all tid som jag har haft henne som lärare. Ni kan tänka er hur chockad jag blev, och lite förtvivlad. Ett IG vill jag inte ha (öhm, vill någon det?).
Jag gick upp till datasalen istället (som ska förnyas!), där satt jag från 14.10 till 16.38 och jobbade med hemsidan. Det var rätt tråkigt, men jag uppskattade verkligen att Margareta tog sig tid och hjälpte mig. Hela dagen har jag gått omkring med en sten på bröstet som väger flera ton, men det värmer ändå att ha lärare som verkar bry sig. Som bara vill ens bästa, som satsar på en när man själv inte har ork till det. Får en att tro på mänskligheten, att värmen mot sina medmänniskor kommer leva kvar några år till i alla fall.
Sen lämnade jag min mattebok och mina papper i Möllers fack, det kändes lite snopet att jag inte fick säga hejdå och tacka henne för allt. Hon är en grym dam, den där Möller. Tar ingen skit och genomskådar skitsnack på tre röda, det är så otroligt bra attityd. Det är många som kanske är (ondöigt) negativt inställda, men vet ni vad? Majoriteten av dom är BF-are. Höhö..
Nej men, Möller kommer jag ändå sakna. Hennes humor är lätt bäst, och sen att hon orkar med alla hopplösa fall som sitter där nere i källaren. Jag skrev dit ett "Tack för allt" på mina hemuppgiftpapper, hoppas hon ser det. För jag är verkligen tacksam, jag är det. Så otroligt tacksam.
Hade inte tänkt skriva något mer, men har ni tänkt på en ful och konstig sak?
Jag bloggar mer då saker går åt helvete, än när allt är på topp?
Before we get too old
Tack för dom fina kommentarerna, borde lägga till det. Men nu har jag huvudvärk (tänka sig!) och är otroligt nöjd ändå att det är efter skolan, mer frånvaro vill vi ju inte ha.
/ J
Never been as bad as it may have seemed
Varför gör jag såhär? Varför finner jag något sjukt nöje i att förstöra för mig själv? Varför kan jag inte ta tag i saker innan det går för långt? Varför ger jag inte allt, och varför spelar jag kort med en ondskefull djävul på min axel om min framtid? Vad är det som driver mig till.. kan man kalla det galenskap? Det finns ingen resonabel förklaring till det, var all min ork har gått och gömt sig. Förutom att dom ligger ihopkrupna med mina drömmar.. Jag önskar jag var ambitös, och att jag hade ork.
Jag önskar jag var någon annan just nu, eller att jag hade en tidsmaskin.
Fan vad man kan vara ett patetiskt skämt till människa, ibland.
/ J
Jag önskar jag var någon annan just nu, eller att jag hade en tidsmaskin.
Fan vad man kan vara ett patetiskt skämt till människa, ibland.
/ J
Whoa
Börjar kännas som om jag bara klagar hela tiden, men lite klagande har aldrig skadat så jag ska fortsätta med det lite grann nu. Vad jag har att klaga över är att jag trillade hårt igår.
Skulle svänga vid lärkan för att ta mig till örnen, och då trillade jag som bara den (men jag gled inte ut på vägen i alla fall, alltid något!). Tog emot mig med knäna, men som snett. Och sen med handen då, som råkade vara samma hand som den jag tagit emot mig med då jag gjorde världens snyggaste vurpa när Beli och jag var på väg till Nena och ett otroligt Star Wars maraton. Men, den här gången gjorde det inte lika ont. Men det var mer pinsamt, för någon hade kunnat se det. Som tur verkade inte som någon gjorde det, för jag hörde ingens mage spricka av skratt (jag trillar snyggt, en fin talang jag har). Så nu har jag ont i handleden, istället för själva handen som jag hade innan. Jag borde gå till skolsköterskan och kolla upp det, men jag har inte riktigt ord till det så det får vara tills vidare.
Usch vad det här blev kort..
Men det var mest att jag hade trillat jag ville berätta, och att jag ser fram emot nästa film-maraton på fredag-lördag. Härligt, fin sak att börja med. Kan tänka mig att nästa år kan bli tricky, förr eller senare har nog maratons idéerna tagit slut. Men alla är kvar i staden, eller hur? Aja.
Let's write a song that we can dance to
Cause they all wanna listen
Just to know how it sounds when
I do that thing you know that I do
When I find inspiration
/ J
Skulle svänga vid lärkan för att ta mig till örnen, och då trillade jag som bara den (men jag gled inte ut på vägen i alla fall, alltid något!). Tog emot mig med knäna, men som snett. Och sen med handen då, som råkade vara samma hand som den jag tagit emot mig med då jag gjorde världens snyggaste vurpa när Beli och jag var på väg till Nena och ett otroligt Star Wars maraton. Men, den här gången gjorde det inte lika ont. Men det var mer pinsamt, för någon hade kunnat se det. Som tur verkade inte som någon gjorde det, för jag hörde ingens mage spricka av skratt (jag trillar snyggt, en fin talang jag har). Så nu har jag ont i handleden, istället för själva handen som jag hade innan. Jag borde gå till skolsköterskan och kolla upp det, men jag har inte riktigt ord till det så det får vara tills vidare.
Usch vad det här blev kort..
Men det var mest att jag hade trillat jag ville berätta, och att jag ser fram emot nästa film-maraton på fredag-lördag. Härligt, fin sak att börja med. Kan tänka mig att nästa år kan bli tricky, förr eller senare har nog maratons idéerna tagit slut. Men alla är kvar i staden, eller hur? Aja.
Let's write a song that we can dance to
Cause they all wanna listen
Just to know how it sounds when
I do that thing you know that I do
When I find inspiration
/ J
Would you make me number one on your playlist
Januari
Jag kommer knappt ihåg vad som hände i januari, jag fyllde år. Så mycket vet jag, jag fyllde 16 år och det firades hemma. Jag vet det här för att julen hade firats hos pappa nere i Stockholm. Minns också att jag fick en prinsesstårta, men det är ungefär allt jag kommer ihåg. Försöker läsa i min egna blogg om det står något där som kan påmina mig om hur jag kände mig och allt det, men jag kommer inte på det. Det var inte emo-året dock, då jag var sådär hemskt förkyld och så. Nej nej, det hade hunnit gå ett år. Inte mycket hade dock förändras, Jörgen bodde fortfarande kvar. Jag har aldrig gillat honom, och det gjorde jag inte i januari 2008 heller. Han hade blivit värre dock, mer paranoid och ännu mer.. hatisk.
Ah, Nordeabanken blev rånad ser jag nu. Det kommer jag ihåg! Det var lite av ett bombnedslag, men exalterande ändå. Jag menar, min hemstad är inte precis en stad som sånt händer i. Och nu gjorde det det i alla fall!
Jag tror också att det var här det började spricka mellan mig och en annan mer, jag vet inte varför och det gjorde jag inte då heller. För så olika och så olika intressen hade vi inte hunnit börja få. Så, jag vet inte. Ledsamt, men det fanns nog inget att göra åt det då heller.
Februari
Jag fick reda på att jag skulle bli en storasyster, vilket var en maffig känsla. Kommer fortfarande ihåg hur pappa ber mig och Naomi komma till köket för att han och Aster har något att berätta. Ärligt talat trodde jag dom skulle flytta isär, för det låter alltid så. Och så står han där och ser hur allvarlig ut som helst, och sen säger han att vi ska få ett syskon.
Jag minns att allting stog still ett tag, ingen sa något och jag kände hur pappa granskade mig för att se någon som helst reaktion. Han fick ingen dock förrän Naomi började skrika lite, då vakna jag till och log. Jag log på det där fåniga sättet som gör att även om man vill sluta le, så går det inte. Man ler så det gör alldeles ont i kinderna, känner ni igen det leendet?
Det var minst sagt glada nyheter jag fick 24 februari, men det planterade en jobbig liten tanke hos mig.
Skulle pappa glömma bort mig nu? Det är en skräck jag haft enda sedan mamma och pappa flyttade isär på riktigt, som blev större då han flyttade till Stockholm. Och då, i februari, blev den som störst. Jag såg mig själv bli alltmer iväg forslad, som om jag inte längre fick plats där i Stockholm. Skäms lite över det, då det visade sig att jag inte hade någon anledning att oroa mig. Aster och pappa gjorde allt för att jag skulle känna mig som en del av familjen. Det kändes så bra, och betryggande. Jag skulle inte knuffas åt sidan.
Jag minns inte om det var här, i slutet av februari, eller om det var i mars som jörgen flyttade ut under jobbigare omständigheter. Det var inte ett avslutat kapitel dock, och jag har fortfarande svårt för att skrika (han skrek, mitt försvar var att aldrig svara honom om han inte hade något trevligt att säga). Tänker på det ibland, och det gör nästan ont. Jag vet inte var gränsen för psykisk misshandel går, men han måste ha smygit runt den. Det var ett riktigt helvete, jag ska inte ljuga om det. Att på olika sätt förnedras varje dag, det är svårt. Att hålla upp ett sken av att allt är bra när någon frågar, det är också svårt. Och man kan inte berätta för någon om det är fel, det är något man vill kunna ta hand om själv. Jag klarade det själv, tyckte jag. Varför skulle jag inte kunna ta hand om det själv, resonerade jag. Det fanns, och finns, så många som hade det betydligt värre än mig själv. Att tänka att jag hade rätt till något bättre, det resonemanget fanns inte där. Det är svårt förklara.
Det jag vet är att jag ändå är glad över att jag har det här i bagaget nu, och inte om några år. Tecknena på att en person inte är som han eller hon ska vara, dom kommer jag känna igen för dom är så pass inpräntade i skallen på mig. Jag vet hur man ska tas med dom (ut med huvudet före). Jag hoppas verkligen ingen som står mig nära får uppleva något liknande, eller något värre. För hur hemsk jörgen än var, så slog han mig aldrig. Det är alltid något, eller? Jag önskade faktiskt han skulle klappa till mig jävligt ordentligt, då skulle jag kunna göra något åt det. Att det syntes, ett stort blåöga och sprucken läpp, jag drömde om det. Jag önskade mig det hela tiden, det är inte friska tankar. Men desperation visar sig på underliga sätt ibland. Hat, äkta hat, vet jag också hur det känns. En väldigt komplicerad känsla.
Mars
Beli fyllde år, och det firades. Först ut att bli hela 18 år, stort. Hade väl inga direkta känslor om det, då det mest är en födelsedag. Men jag minns att det var roligt att få klä ut sig, och att jag älskade gammelfarmors päls från 20-talet. Seriöst, inget fel på pälsar om man ärver dom och om dom är riktigt gamla. Dessutom fick jag en midja i den.
Jag började kämpa med matten nu, linjära funktioner bland annat. Det var verkligen tufft, för jag förstog inget av vad Möller berättade om! Verkligen inget gick in! Matten var, är och kommer nog alltid vara något jag ogillar. Dessutom har man ingen användning för den, man har verkligen inte det. Matte A, javisst. Men Matte B? Nej, det finns inget där som är bra ha med sig i livet, möjligen sannolikhet.
April
Micki kom ner till Stockholm och vi gjorde stan osäker, och blev nästan anfallna av gäss. Jag gillar inte fåglar, och dess gäss hamnade inte på min favoritlista.
Se hur arg och ilsken den ser ut! Somliga kanske tror jag överdriver i min skräck för fåglar, och ibland kanske jag gör det. Men då jag till exempel ser en duva studsa mot mig, då får jag hjärtklappning och panik. Det är en fånig känsla, det här med att vara rädd för fåglar. Men den är jobbig, den skulle klassas som fobi då den faktiskt får mig att leva lite annorlunda. Jag försöker att till exempel inte gå där det finns för mycket fåglar, om jag ser en fågel gå mot mitt hål byter jag hål. Eller, jag ser till att jag är på några mer behagliga metrar bort från fågeln.
April är också lite suddigt, jag kommer inte ihåg så mycket av det. Hela det här året har känns lite blah när det kommer till att komma ihåg det.
Maj
Jag började praoa på ett dagis, en rätt okej upplevelse. Fanns massvis med söta barn där, och barn som jag klassade som djävulens avkomma (okej, lite väl hårt kanske. Men somliga var hemska!). Ansåg att snor var äckligt också, speciellt barns. Seriöst, jag tror inte jag kommer vara så känslig med mina egna.. Men andras, eww. Nej, aldrig, det är grymt äckligt.
En luftballong for in i träden utanför huset (Stockholm). Det är inte särskilt höga hus, och träden är inte lika höga som huset. Det var intressant, kändes lite korkat av den som styrde luftballongen.
Min fot började göra ont när jag var med Emmeli på stan, och det där med foten skulle jag nog reagerat lite starkare på om jag visste exakt hur mycket skit jag skulle få gå igenom med den. Fot, du sög.
Beli och jag var även på skansen, och det var roligt. Vi blev halv ihjälskrämda av ett monster (SOMLIGA kanske kallar det för påfågel, men det var ett monster). Och samma Beli, och en Emmeli, gick med mig på en Kiss-konsert på stadion där det dracks öl (en öl på tre personer är inte så mycket då, men vi var duktiga flickor). Det var en maffig konsert och jag kommer nog alltid minnas den, men då Kiss inte är mitt absoluta favoritband någonsin var det inte sådär "WOW, HERREGUD VAD DET HÄR VAR BRA!"-aktigt, som det annars brukar vara. Oftast. Ibland. MCR och Hinder, och Foo Fighters, har fått sina medaljer för det.
Dagen efter, tror jag det var, var en väldigt varm dag. Beli och jag roade oss med att gå runt i Stockholm och svettas, för att sedan avsluta dagen med att ta en glass på Burger King. FORTFARANDE har jag inte varit in i antikaffären jag alltid går förbi fönstret suktandes, men jag lever nog vidare. Vi såg en mystisk dörr också.
Juni
Nu i juni var det tänkt jag skulle börja jobba med det fruktansvärda jobbet som skogsplanterade, och nog började jag jobba. Jag jobbade en dag, och jag klarade inte av det helt enkelt. Min fot protesterade och jag grät mycket den första veckan. Jag hade så mycket planerat, vad jag skulle göra med pengarna. Mormor tog mig till ännu en doktor som skrev ut bättre medicin till mig. Det kändes så hopplöst, allt jag planerat.
Det var också i juni som mamma nästan dog. Det var allvarligt, och om jag inte tvingat henne att vi skulle åka till sjukhuset den dagen (och inte på morgonen som hon ville), då skulle jag ha hittat henne död i sängen. Det gick inte in då, och det har fortfarande inte gjort det. När man förlorar föräldrar tänker jag mig att det går mer dramatiskt till, skjutna eller något annat hemskt. Men det går säkert in någon dag, och då kommer jag säkert gråta.
Och en annan sak: jag är fortfarande förvånad över vilka konstiga ställen jag träffar på Maria.
Ellen fyllde också år, vilket firades. Ännu en anlednign att klä ut sig, är dock inte så nöjd med min utklädnad. Nåväl, jag var utklädd i alla fall.
Juli
Tågluffningen började diskuteras, och VARFÖR började jag inte samla in pengar på riktigt redan då?! Så jävla korkat av mig, för nu har jag panik över det. Jag borde ha fixat det redan då, det är så lätt vara efterklok.
When I grow up I wanna see the world,
drive nice cars, I wanna have groupies
Visst visst, mamma har sagt att i värsta fall lägger hon ut pengar åt mig. Men jag vill verkligen inte att hon ska göra det! Jag vill visa att jag kan något själv, helt själv. Det är hemskt om hon ska lägga ut, för det är inte små pengar det handlar om. Hon är ensamstående, och inte tror jag hon har historiens högsta lön. Så nej, jag vill det inte. Bidrag, okej. Men lägga ut det som kommer saknas om jag inte får ett jobb? Nej nej, jag vill inte.
Augusti
Lilla Jacob föddes, och jag har nog redan skrivit om hans födsel här på bloggen.
Beli åkte också, vilket verkligen inte känns som fem månader sen. Jag menar.. Det, nä. Jag har inte så mycket mer att säga om augusti.
September
... Vid närmare eftertanke kanske Belis iväg-åkning ska vara här? Nåväl. Får vara såhär.
Inget hände, förutom att mamma och pappa fyllde år. Skolan var jobbig, min huvudvärk kom tillbaka. September var en rätt tråkig månad.
Oktober
Spelade bingolotto med Ellen och Nena, vilket var roligt. Vilket vi bör göra igen! Hallå, kom igen! Snälla?
Oktober påminer mig om att Ony inte fått tillbaka sina grejer, eller har hon det? Jag har inget minne av det.
November
Flöt förbi den också. Jag kände att jag kom närmare dom i min klass, att jag blev mer en i klassen. Jag är inte med någon efter skolan, men det är trevliga människor helt enkelt. Undantag finns såklart, men när gör det inte det?
December
Sista månaden på året. Och det är ändå inte det som var mest händelserikt.
Julen var det och sen firades nyår. Det första firades för första gången någon annanstans förutom hemma, nämligen i Töre. Och nyår fick jag sällskap av Ellen, bara för att fira det nere i Stockholm. Det var trevligt, inte roligt om jag hade behövt vara ensam nere i Stockholm på nyår. Trevligt sällskap dessutom.
Ganska dålig årskrönika då jag varit dålig på att blogga det här första året med bloggen, men det ändrar sig kanske. Vi får se. Tills vidare, hejdå.
/ J
Jag kommer knappt ihåg vad som hände i januari, jag fyllde år. Så mycket vet jag, jag fyllde 16 år och det firades hemma. Jag vet det här för att julen hade firats hos pappa nere i Stockholm. Minns också att jag fick en prinsesstårta, men det är ungefär allt jag kommer ihåg. Försöker läsa i min egna blogg om det står något där som kan påmina mig om hur jag kände mig och allt det, men jag kommer inte på det. Det var inte emo-året dock, då jag var sådär hemskt förkyld och så. Nej nej, det hade hunnit gå ett år. Inte mycket hade dock förändras, Jörgen bodde fortfarande kvar. Jag har aldrig gillat honom, och det gjorde jag inte i januari 2008 heller. Han hade blivit värre dock, mer paranoid och ännu mer.. hatisk.
Ah, Nordeabanken blev rånad ser jag nu. Det kommer jag ihåg! Det var lite av ett bombnedslag, men exalterande ändå. Jag menar, min hemstad är inte precis en stad som sånt händer i. Och nu gjorde det det i alla fall!
Jag tror också att det var här det började spricka mellan mig och en annan mer, jag vet inte varför och det gjorde jag inte då heller. För så olika och så olika intressen hade vi inte hunnit börja få. Så, jag vet inte. Ledsamt, men det fanns nog inget att göra åt det då heller.
Februari
Jag fick reda på att jag skulle bli en storasyster, vilket var en maffig känsla. Kommer fortfarande ihåg hur pappa ber mig och Naomi komma till köket för att han och Aster har något att berätta. Ärligt talat trodde jag dom skulle flytta isär, för det låter alltid så. Och så står han där och ser hur allvarlig ut som helst, och sen säger han att vi ska få ett syskon.
Jag minns att allting stog still ett tag, ingen sa något och jag kände hur pappa granskade mig för att se någon som helst reaktion. Han fick ingen dock förrän Naomi började skrika lite, då vakna jag till och log. Jag log på det där fåniga sättet som gör att även om man vill sluta le, så går det inte. Man ler så det gör alldeles ont i kinderna, känner ni igen det leendet?
Det var minst sagt glada nyheter jag fick 24 februari, men det planterade en jobbig liten tanke hos mig.
Skulle pappa glömma bort mig nu? Det är en skräck jag haft enda sedan mamma och pappa flyttade isär på riktigt, som blev större då han flyttade till Stockholm. Och då, i februari, blev den som störst. Jag såg mig själv bli alltmer iväg forslad, som om jag inte längre fick plats där i Stockholm. Skäms lite över det, då det visade sig att jag inte hade någon anledning att oroa mig. Aster och pappa gjorde allt för att jag skulle känna mig som en del av familjen. Det kändes så bra, och betryggande. Jag skulle inte knuffas åt sidan.
Jag minns inte om det var här, i slutet av februari, eller om det var i mars som jörgen flyttade ut under jobbigare omständigheter. Det var inte ett avslutat kapitel dock, och jag har fortfarande svårt för att skrika (han skrek, mitt försvar var att aldrig svara honom om han inte hade något trevligt att säga). Tänker på det ibland, och det gör nästan ont. Jag vet inte var gränsen för psykisk misshandel går, men han måste ha smygit runt den. Det var ett riktigt helvete, jag ska inte ljuga om det. Att på olika sätt förnedras varje dag, det är svårt. Att hålla upp ett sken av att allt är bra när någon frågar, det är också svårt. Och man kan inte berätta för någon om det är fel, det är något man vill kunna ta hand om själv. Jag klarade det själv, tyckte jag. Varför skulle jag inte kunna ta hand om det själv, resonerade jag. Det fanns, och finns, så många som hade det betydligt värre än mig själv. Att tänka att jag hade rätt till något bättre, det resonemanget fanns inte där. Det är svårt förklara.
Det jag vet är att jag ändå är glad över att jag har det här i bagaget nu, och inte om några år. Tecknena på att en person inte är som han eller hon ska vara, dom kommer jag känna igen för dom är så pass inpräntade i skallen på mig. Jag vet hur man ska tas med dom (ut med huvudet före). Jag hoppas verkligen ingen som står mig nära får uppleva något liknande, eller något värre. För hur hemsk jörgen än var, så slog han mig aldrig. Det är alltid något, eller? Jag önskade faktiskt han skulle klappa till mig jävligt ordentligt, då skulle jag kunna göra något åt det. Att det syntes, ett stort blåöga och sprucken läpp, jag drömde om det. Jag önskade mig det hela tiden, det är inte friska tankar. Men desperation visar sig på underliga sätt ibland. Hat, äkta hat, vet jag också hur det känns. En väldigt komplicerad känsla.
Mars
Beli fyllde år, och det firades. Först ut att bli hela 18 år, stort. Hade väl inga direkta känslor om det, då det mest är en födelsedag. Men jag minns att det var roligt att få klä ut sig, och att jag älskade gammelfarmors päls från 20-talet. Seriöst, inget fel på pälsar om man ärver dom och om dom är riktigt gamla. Dessutom fick jag en midja i den.
Jag började kämpa med matten nu, linjära funktioner bland annat. Det var verkligen tufft, för jag förstog inget av vad Möller berättade om! Verkligen inget gick in! Matten var, är och kommer nog alltid vara något jag ogillar. Dessutom har man ingen användning för den, man har verkligen inte det. Matte A, javisst. Men Matte B? Nej, det finns inget där som är bra ha med sig i livet, möjligen sannolikhet.
April
Micki kom ner till Stockholm och vi gjorde stan osäker, och blev nästan anfallna av gäss. Jag gillar inte fåglar, och dess gäss hamnade inte på min favoritlista.
Se hur arg och ilsken den ser ut! Somliga kanske tror jag överdriver i min skräck för fåglar, och ibland kanske jag gör det. Men då jag till exempel ser en duva studsa mot mig, då får jag hjärtklappning och panik. Det är en fånig känsla, det här med att vara rädd för fåglar. Men den är jobbig, den skulle klassas som fobi då den faktiskt får mig att leva lite annorlunda. Jag försöker att till exempel inte gå där det finns för mycket fåglar, om jag ser en fågel gå mot mitt hål byter jag hål. Eller, jag ser till att jag är på några mer behagliga metrar bort från fågeln.
April är också lite suddigt, jag kommer inte ihåg så mycket av det. Hela det här året har känns lite blah när det kommer till att komma ihåg det.
Maj
Jag började praoa på ett dagis, en rätt okej upplevelse. Fanns massvis med söta barn där, och barn som jag klassade som djävulens avkomma (okej, lite väl hårt kanske. Men somliga var hemska!). Ansåg att snor var äckligt också, speciellt barns. Seriöst, jag tror inte jag kommer vara så känslig med mina egna.. Men andras, eww. Nej, aldrig, det är grymt äckligt.
En luftballong for in i träden utanför huset (Stockholm). Det är inte särskilt höga hus, och träden är inte lika höga som huset. Det var intressant, kändes lite korkat av den som styrde luftballongen.
Min fot började göra ont när jag var med Emmeli på stan, och det där med foten skulle jag nog reagerat lite starkare på om jag visste exakt hur mycket skit jag skulle få gå igenom med den. Fot, du sög.
Beli och jag var även på skansen, och det var roligt. Vi blev halv ihjälskrämda av ett monster (SOMLIGA kanske kallar det för påfågel, men det var ett monster). Och samma Beli, och en Emmeli, gick med mig på en Kiss-konsert på stadion där det dracks öl (en öl på tre personer är inte så mycket då, men vi var duktiga flickor). Det var en maffig konsert och jag kommer nog alltid minnas den, men då Kiss inte är mitt absoluta favoritband någonsin var det inte sådär "WOW, HERREGUD VAD DET HÄR VAR BRA!"-aktigt, som det annars brukar vara. Oftast. Ibland. MCR och Hinder, och Foo Fighters, har fått sina medaljer för det.
Dagen efter, tror jag det var, var en väldigt varm dag. Beli och jag roade oss med att gå runt i Stockholm och svettas, för att sedan avsluta dagen med att ta en glass på Burger King. FORTFARANDE har jag inte varit in i antikaffären jag alltid går förbi fönstret suktandes, men jag lever nog vidare. Vi såg en mystisk dörr också.
Juni
Nu i juni var det tänkt jag skulle börja jobba med det fruktansvärda jobbet som skogsplanterade, och nog började jag jobba. Jag jobbade en dag, och jag klarade inte av det helt enkelt. Min fot protesterade och jag grät mycket den första veckan. Jag hade så mycket planerat, vad jag skulle göra med pengarna. Mormor tog mig till ännu en doktor som skrev ut bättre medicin till mig. Det kändes så hopplöst, allt jag planerat.
Det var också i juni som mamma nästan dog. Det var allvarligt, och om jag inte tvingat henne att vi skulle åka till sjukhuset den dagen (och inte på morgonen som hon ville), då skulle jag ha hittat henne död i sängen. Det gick inte in då, och det har fortfarande inte gjort det. När man förlorar föräldrar tänker jag mig att det går mer dramatiskt till, skjutna eller något annat hemskt. Men det går säkert in någon dag, och då kommer jag säkert gråta.
Och en annan sak: jag är fortfarande förvånad över vilka konstiga ställen jag träffar på Maria.
Ellen fyllde också år, vilket firades. Ännu en anlednign att klä ut sig, är dock inte så nöjd med min utklädnad. Nåväl, jag var utklädd i alla fall.
Juli
Tågluffningen började diskuteras, och VARFÖR började jag inte samla in pengar på riktigt redan då?! Så jävla korkat av mig, för nu har jag panik över det. Jag borde ha fixat det redan då, det är så lätt vara efterklok.
When I grow up I wanna see the world,
drive nice cars, I wanna have groupies
Visst visst, mamma har sagt att i värsta fall lägger hon ut pengar åt mig. Men jag vill verkligen inte att hon ska göra det! Jag vill visa att jag kan något själv, helt själv. Det är hemskt om hon ska lägga ut, för det är inte små pengar det handlar om. Hon är ensamstående, och inte tror jag hon har historiens högsta lön. Så nej, jag vill det inte. Bidrag, okej. Men lägga ut det som kommer saknas om jag inte får ett jobb? Nej nej, jag vill inte.
Augusti
Lilla Jacob föddes, och jag har nog redan skrivit om hans födsel här på bloggen.
Beli åkte också, vilket verkligen inte känns som fem månader sen. Jag menar.. Det, nä. Jag har inte så mycket mer att säga om augusti.
September
... Vid närmare eftertanke kanske Belis iväg-åkning ska vara här? Nåväl. Får vara såhär.
Inget hände, förutom att mamma och pappa fyllde år. Skolan var jobbig, min huvudvärk kom tillbaka. September var en rätt tråkig månad.
Oktober
Spelade bingolotto med Ellen och Nena, vilket var roligt. Vilket vi bör göra igen! Hallå, kom igen! Snälla?
Oktober påminer mig om att Ony inte fått tillbaka sina grejer, eller har hon det? Jag har inget minne av det.
November
Flöt förbi den också. Jag kände att jag kom närmare dom i min klass, att jag blev mer en i klassen. Jag är inte med någon efter skolan, men det är trevliga människor helt enkelt. Undantag finns såklart, men när gör det inte det?
December
Sista månaden på året. Och det är ändå inte det som var mest händelserikt.
Julen var det och sen firades nyår. Det första firades för första gången någon annanstans förutom hemma, nämligen i Töre. Och nyår fick jag sällskap av Ellen, bara för att fira det nere i Stockholm. Det var trevligt, inte roligt om jag hade behövt vara ensam nere i Stockholm på nyår. Trevligt sällskap dessutom.
Ganska dålig årskrönika då jag varit dålig på att blogga det här första året med bloggen, men det ändrar sig kanske. Vi får se. Tills vidare, hejdå.
/ J
