Hallelujah
Egentligen borde jag skriva ett väldigt långt inlägg om Jacobs födsel, men jag känner att det inte finns några ord för att verkligen kunna beskriva det. Naomi och jag väntade i över elva timmar för att få se honom, sjuksköterskorna blev flera gånger lite småsura över att vi somnade i väntrummet (jag däckade bara till, och på den lilla tiden hann jag bli påkommen). Jag förstår inte riktigt varför, för vi störde ju ingen. Aja. Dom gör väl bara sitt jobb helt enkelt.
Men efter elva tröttsamma timmar fick vi se honom.
Jag började gråta så fort jag såg honom, jag hade inte varit säker på jag skulle få se. Men alla broar brast och tårarna bara rann. Det var självklart glädjetårar, så många känslor svammade över inom mig. Glädje, oro, stolthet och förundrar. Det låg en liten människa där i Asters famn, min lillebror. Så oskyldig, så vacker. I den stunden hade jag inte sett något vackrare och det kommer ta lång tid innan något/någon kan slå det. Känslan går inte att beskriva, att ha väntat 16 år på något bygger upp en viss förväntan. Jacob levde upp till det, aldrig trodde jag man kunde bry sig så mycket om något så litet.
Jag höll honom först, efter pappa då, och.. När han tittade på mig började jag, såklart, gråta igen. Det var bara så.. Underbart får duga som beskrivning då jag inte vet något annat som kan duga annars. Herregud, han ser in i ens själ känns det som. Det kändes så då också. Gör det fortfarande.
T.om hans skrik värkte i hjärtat på ett bra sätt, levande ting. Underbara lillebror. Du är älskad av många.
Lilla Jacob, du kommer alltid ha någon som försvarar dig. Som hjälper dig, med vad som helst. Lilla Jacob, om du orkar med ett emotionellt våp till storasyster kommer du alltid ha någon vid din sida.
Under dom senaste dagarna har jag umgåtts med familjen och haft en diskussion med pappa om att faktiskt fälla ner locket efter man har varit på toa. För jag ska inte behöva göra det.
FATTA!
/ J
Men efter elva tröttsamma timmar fick vi se honom.
Jag började gråta så fort jag såg honom, jag hade inte varit säker på jag skulle få se. Men alla broar brast och tårarna bara rann. Det var självklart glädjetårar, så många känslor svammade över inom mig. Glädje, oro, stolthet och förundrar. Det låg en liten människa där i Asters famn, min lillebror. Så oskyldig, så vacker. I den stunden hade jag inte sett något vackrare och det kommer ta lång tid innan något/någon kan slå det. Känslan går inte att beskriva, att ha väntat 16 år på något bygger upp en viss förväntan. Jacob levde upp till det, aldrig trodde jag man kunde bry sig så mycket om något så litet.
Jag höll honom först, efter pappa då, och.. När han tittade på mig började jag, såklart, gråta igen. Det var bara så.. Underbart får duga som beskrivning då jag inte vet något annat som kan duga annars. Herregud, han ser in i ens själ känns det som. Det kändes så då också. Gör det fortfarande.
T.om hans skrik värkte i hjärtat på ett bra sätt, levande ting. Underbara lillebror. Du är älskad av många.
Lilla Jacob, du kommer alltid ha någon som försvarar dig. Som hjälper dig, med vad som helst. Lilla Jacob, om du orkar med ett emotionellt våp till storasyster kommer du alltid ha någon vid din sida.
Under dom senaste dagarna har jag umgåtts med familjen och haft en diskussion med pappa om att faktiskt fälla ner locket efter man har varit på toa. För jag ska inte behöva göra det.
FATTA!
/ J
Kommentarer
Trackback
