JaneHayworthsGunslinger

Jane Russell. Rita Hayworth. Avenged Sevenfold. Nu är bloggnamnet förklarat.

Jag har bestämt mig för att skaffa en blogg av den simpla anledningen att lunar är ute, men känslor är ju väldigt inne och även åsikter. Jag har båda. Den lär ju bara vara intressant för dem som känner mig, för jag lever inte ett speciellt intressant liv. Jag har inte ett trasigt hem trots att mina föräldrar bor 90mil från varandra. Jag är inte olycklig trots att jag varken är populär eller vacker som de min blogg är döpt efter. Jag har vänner, men nästan ingen ytlig vän. Jag festar aldrig, jag har faktiskt inte gjort så mycket som en 16 åring förväntas ha gjort. Men trots det så ska jag skriva om mitt lilla alldagliga liv som inte erbjuder särskilt mycket drama.
Söker du tonårsångest är du 1 år sent ute, grabben.

Vem är jag?
Jag bor i en mellanstor stad där det inte händer så mycket, möjligen en spy festival en gång om året. Inte för att jag någonsin spytt på denna festival. Jag är enda barnet, även om min far som bor 90mil bort har en sambo som har en dotter som är 4 år yngre än mig. Jag bor hos min mamma och någon som ofta skulle kunna kallas mardröm.
Min mormor och morfar skämmer bort mig. Mormor borde ha passat bäst som överklass dom på södermalm, hon är nog i hemlighet Jackie O. Min morfar är lagens långa arm, hårdare än Bruce Willis och han är mer trygghet än vilken armé eller skyddsrum i världen. Min farmor tycker nog bättre om min kusin, det är i alla fall så det känns.
Trots att jag aldrig har brytit mig in på ett badhus för att kunna bada med kläderna på.
Min farfar är inte min farfar när det kommer till blodsband, men helevete heller att han inte är min farfar.
Mamma min är en lilla My som ofta är den som jagar bort allt det där farliga, trots att hon bara mäter 1.61½m.
Pappa bor långt bort, men jag vet att han alltid finns nära. Nu gör jag det. Nu.
Jag går i en klass som jag absolut inte passar in i, men linjen älskar jag ändå. Jag passar absolut inte in och Helena kallar mig ofta klassens Emo. Hur mycket det stämmer in är en annan femma...
Jag är ett typiskt G barn, jag får saker gjort men kanske inte så bra som jag skulle kunna. Som jag skulle vilja kunna.
Jag kan inte rita, spela något sorts instrument/sjunga och teatern jag spelar handlar bara om vardaglig och mänsklig teater som vi alla spelar. Jag är ganska 'plain'.
Jag har några (läs många) kilon för mycket som jag jobbar på att träna bort. Det går sakta, men en dag så ska dom bort. Om int annat så sugs dom bort, även om jag inte vill ta det så långt.
Jag blir kallad söt av mina vänner och mammas vänninor, men jag känner mig inte söt. Man vill ju inte vara söt heller, vara söt är nåt barn är. Snygg siktar jag efter, vacker önskar jag att vara. Kanske märks nu med tanke på bloggnamnet? För dom var vackra. Jag är över medelängden för kvinnor, men känner mig ändå kort ibland. 1.68m är jag då, men skulle ändå vilja lägga till några centimeter på benen, så jeansen passar sådär som man vill när man är tjock. Att dom kan vara stora i midjan så länge benen passar in också. För tjockis jeans är alltid långa i benen.
Trots att det är mycket jag vill ändra med mitt utseende är det ändå inte så att jag vill bli sådär... löjligt besatt av det.
Bilddagboken är ett ställe som jag ofta är inne på, och eftersom mina vänner också har sådant så hamnar ju bilder jag inte gillar på mig själv där. Men även de som är tagna så jag bara vill riva ut mig från skärmen så kommenterar jag sällen, om jag någonsin har gjort det, "Vad jag är ful/fet/avskyvärd" - det är inte värt det helt enkelt.
Jag gillar och avskyr att sova. En hatkärlek jag har.
Jag sover ibland 20 timmar för att sedan vara vaken i 40. Mina sömnvanor är inte bra för någon och även en sak som gör en socialt handikappad. Men helger skall utnyttjas, och ibland tar jag då tillfället i akt och utnyttjar på som en och annan galning.
Som nu.

Nu när jag har fått sagt lite basic info om mig själv så kan jag säga att jag inte nämner efternamn, men jag kommer absolut nämna folks förnamn. För seriöst (kan redan nu säga att jag säger seriöst ofta, seriöst), vem fan kommer förfölja folk jag nämner i den här bloggen? Genom att veta ett förnamn? I alla fall. Smått klar nu med blogg introduktionen, jag tror det iaf..


Life is hard. After all, it kills you - Katharine Hepburn

Hade en diskussion över sms om att aldrig festa så som tonåringar förväntas att festa. Dvs supa och sitta med en massa ytliga vänner och.. vad man nu gör, jag gör ju som sagt aldrig det.
Man saknar nog ofta det man inte har, och vad jag inte har är ytliga vänner och fester där man super. Så jag saknar det såklart. Vill ha provat på det i alla fall, så jag kan säga att det är ett val att inte gå på fester som dem. Tyvärr är det ju inte så, och jag lär ju inte gå på några klassfester den här terminen med tanke på att vi är 10 kanske i klassen och det är ingen vidare sammanhållning. Eller, kanske är sammanhållning. Jag är bara inte en del av den.
Vilken emo kid jag låter som.
Det är faktiskt inte så, jag mår inte särskilt dåligt av att klassen absolut avvisade mina försök de första veckorna att finna någon gemenskap. Jag gillar sitta och läsa mina böcker på rasterna och lunchen medans de sitter och skrattar med varandra om något samtidigt de spelar den fruktansvärda musiken som The way I are och Hot. Jag vill nog inte ha dem som vänner, så det är inte där problemet ligger. Det är att de sa nej till mig. Avvisandet i sig, att de tog en enda blick i mitt håll och sa "Nej" kort och bitskt. Och hur blir man inbjuden till supfester när man inte kan få nya vänner? Det är väl omöjligt. För man ska inte förlita sig på att andra fixar det. Ens vänners jobb är inte att skaffa nya vänner för att man själv ska kunna göra det som en tonåring förväntas göra innan de fyller 21.
Nej, så fel.
Ta det inte på fel sätt, för mina vänner är verkligen såna som man hittar och håller tag i så hårt man bara kan. Oslipade, röda diamanter som jag älskar. Skulle aldrig byta ut dem. Om de inte förändrades och blev såna där ytliga vänner som mest är där för att göra ens liv extra jobbigt, då skulle jag i alla fall överväga det.
Jag vill helt enkelt ha valet, mamma sa det för några år sen. Jag höll på att klaga på hur ensam jag var och hon frågade "vadå ensam? Du har ju massvis med vänner och släkt som älskar dig". Så hoppas jag det är, och jag tror det ibland. Handlar om valet.

På tal om vänner som älskar än. Jag är paranoid när det kommer till sånt. Där är jag narcisst, jag behöver bekräftelsen att jag är nödvändig för dem. Kan vara nåt så enkelt som en bild på bdb med en snäll bildtext. Det gör mig säker för ett kort tag, nåt så litet. Rädlsan att bli utbytt är så stor hos mig, för jag är inte en särskild intressant person som sagt.

They used a doll when I fall through the ceiling - Heather O' Rourke
Det känns så. Nu när det har gått ett år.

I hear them crying at night
outside when the planets are falling
They want to feel and know you hear them

Utvecklingfas, det är en påfrestande sak för ens nerver. Och nej, det är ingen kroppslig utveckling. Sinnet då man ser ner i golvet för att annars kan man riskera få ett ansikte rött som en tomat. Ack, detta bådar illa.

Du tog dig tid, tackar. Hejdå.


/ J