JaneHayworthsGunslinger

Bara för att han är så jädrans snygg, den där Mr.Pettyfer <3

Inte för att Mr.Pettyfer har något med Lasarettvisan att göra, men jag blev nyss påmind av Alex Schulmans blogg (vad är grejen med alla dess Alex-typer?) att jag älskar den låten. Jag får endast fina minnen från den. Visst, det är en otroligt sorglig låt. Texten kan ni kolla in...

I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud

Jag brukade vara på översta våningen i det gula huset i Sörn, och dansa runt och sjunga med hög stämma till den där sorgliga sången. Och jag levde mig in i den, jag gjorde verkligen det. Jag var inte kvar i det lilla rummet högst upp i det gula huset på Sörn, jag var där på lasarettet med flickan och läkarn. Det var som om hela rummet blev så otroligt ljus, endast vitt. Fortfarande, än idag, ser jag det där rummet där vita sängar står. Bara för att ni ska förstå hur ofta jag brukade sjunga den kan jag säga att jag fick LP-skivan, förstår ni...? VARJE gång vi var i det gula huset på Sörn så tvingade jag mamma att slå på skivan och sedan skötte jag allt själv, och spelade låten om och om igen. Om jag nu inte ville höra Drinkarflickans död eller Med vind under vingen. Maritza Horn måste nog ha varit den första artist som vek undan från resten av min musiksmak riktigt ordentligt, första steget till en konstig musiksmak alltså. Om någon någonsin undrat hur jag fick en konstig musiksmak, alltså...

Inte nog med att jag sjöng låten varje gång i det lilla rummet på översta våningen i det gula huset på Sörn, jag sjöng den ibland på andra ställen. En gång på dagis, detta fick min dagisfröken att börja gråta (det är ändå en rätt sorglig låt). Om detta var för att det var vinter och att man blir blek då, och att jag den dagen hade lockigt hår eller för att jag sjöng så vackert lämnar jag åt det okända. Men jag minns det fortfarande, och att när jag var klar undrade hon var jag lärt mig en sådan sorgsen låt. Mitt svar blev givetvis: i det gula huset på Sörn.

---

Har jag nämnt att jag avskyr modebloggar? Jag förstår verkligen inte varför någon kan läsa dom utan att känna sig befriad från all möjlig intelligens. Inget emot dom som skriver dessa bloggar, mer dom som läser dom. VARFÖR vill man höra någon helt 'random' person säga vad som är snyggt eller inte? Om designers eller kanske en f.d modell yttrar sig kan jag förstå det. Men annars? Nä, nej.

Men det var faktiskt varken modebloggar eller min kärlek till Maritza Horn jag ville blogga om från början. Nej, det är tågluffningen igen.

PENGAR. VAR FÅR MAN PENGAR IFRÅN?! Okej, jag har visserligen med nöd och näppe råd. MEN ÄNDÅ! Jag vill kunna köpa något, för bövelen! Jösses.
Jag känner att jag vill få ihop mer pengar, och inte kommer jag hinna jobba särskilt mycket med tanke på att vi åker 1 juli. JÖSSES!! Känn stressen hoppa fram ur buskarna, eller vad?
Men okej, det här fixar sig. Jag menar, allt brukar fixa sig. Oftast. Jag vill ju så gärna åka iväg med tjejerna (det där lät lika roligt som 'luncha'), för Ellen och jag var inte direkt på semester när vi var i Hastings. Hur många lediga dagar hade vi, då vi fick göra precis vad vi ville, kanske två? Jag har ingen aning, faktiskt. Men inte direkt en semester, även om jag troligen kommer vara överlycklig över den hela livet. Hittade tillbaka till Ellen, sånt är faktiskt viktigt. Men som sagt, ingen semester. Så det här bli första gången jag är i andra länder, helt utan några vuxnas skyddsnät (även om jag nu på alla hotell gills som barn, med en hög vuxna). Det är pirrande, läskigt. Det är något som troligen blir en grym erfarenhet som jag berättar för mina barn senare, när dom är ungefär 20... Ska inte sätta galler i huvudet på dom, vill inte släppa iväg dom i Europa och bli gravid med någon charmerande kåtbock från.. Frankrike? Eller kanske Italien. Söta barnbarn från Italien, men nejjö!
... Okej, där sprang min fantasi iväg från mig. Igen. MEN, jag ser fram emot det även om jag är lite orolig över det här med pengar. Hoppas, hoppas och hoppas på en riktigt bra vinst på mina tialotter! Hoppas med mig!

Även en stygg en 
skulle kunna bli en trygg en 
med lite vind i ryggen

/ J