Nothing wrong with me
Jag blir så djävulskt less på folk som hela tiden ska hitta på ursäkter! Och det där är såklart hyckleri, då jag själv har lätt för att komma på alla möjliga ursäkter.
Men det är de små sakerna i livet.
s
Nu menar jag ursäkter i livet, varför man inte skulle kunna fungera som en normal, skötsam och trevlig människa. Varför denna plötsliga bloggning om det? Jo, först av allt såg jag på Top Model och fick ett litet spel pga av den där Tiffany, som hela tiden skyller på att hon kommer från ghettot och därför inte skulle veta vad en latte är. Eller vad tonfisk är. MÄNNISKA, SKÄRP DIG! Bara för att man kommer från ghettot behöver man inte vara oallmänbildad, men om detta nu skulle vara fallet förstår jag inte hennes argument att folk inte ska se ner på ghettot för att så många smarta finns där? Nej, snälla, det spelar ingen roll om ghettot har tusentals av smarta typer.. Det kallas ghetto av en anledning och SKA INTE ha en bra status. Ghetton borde inte finnas, därmed basta.
Att se på Top Model och störa sig på ghetto-bruden var dock inte allt, utan nu var det även Marcus Birros krönika som fick mig att först höja på ögonbrynen, och sedan få ett litet anfall.
Mamma och pappa har flyttit isär flera gånger, innan de blev på riktigt för.. Fem år sen blir det nu, om jag inte minns helt fel. För vet ni vad, så jävla hemskt är det inte när ens föräldrar ger upp och inser "okej, vi kan inte få det här att funka". Ens värld rasar inte samman, man kommer inte vara singel hela sitt liv för att man är rädd för att binda sig för att det kan ju sluta illa. Sluta i skilsmässa eller.. Ja, någonting i den stilen.
Men detta håller inte så många med om, tydligen sviker man barnen bara för att man känner att de kanske borde få växa upp i ett hem där föräldrarna älskar varandra. På det sättet. För jag vet att mina föräldrar fortfarande älskar varandra, och det som vänner. Jag vet att de bryr sig om varandra, och jag är helt säker på att de verkligen älskade varandra när de begav sig. Varför? Well, de skaffade mig? Dessutom höll det i 16 år, och trots att ha flyttat isär flertal gånger gav de inte upp förrän efter 16 år. Jag vet inte hur det är för er, men för mig går inte 16 år snabbt förbi. Och att spendera så lång tid tillsammans med någon annan, då måste man antigen älska dem eller bli utsatt för utpressning.
Nej, ingen blev utsatt för utpressning.
Vad vill jag få sagt? Jo, jag blir jävligt irriterad över de som klagar över att de föräldrar har skilt sig och sedan skyller allt som går fel i deras liv på det. TA ER I KRAGEN FÖR FAN! Det är DITT jävla ansvar hur ditt liv går, hur dina relationer slutar/eventuellt håller. För fan, barndomen är viktig, men man tar egna beslut genom hela sitt liv. Samma sak med folk som har vuxit upp i missbrukar familjer och sedan skyller sitt egna missbruk på detta, dra åt helvete. Jag har ingen sympati för er, enda gången den sympatin skulle kunna blomma upp är ifall ni faktiskt tar i kragen och kommer igång med ett riktigt liv.
Om föräldrarna vid en skilsmässa nu skulle vara idioter och baktala den andra föräldern framför barnet och så kan jag förstå hur en skilsmässa blir mer traumatisk, men du har fortfarande ett ansvar när du växer upp.
Det kan komma bra saker från en skilsmässa, mamma och pappa bråkar till exempel aldrig. De gjorde de tiden då de bodde ihop. Jag har dessutom nu fått syskonen jag ville ha under hela min barndom (en gång gick man så långt så att man försöka köpa en storebror för den stora summan av 50 kronor), Naomi, Jacob och nu en till på väg. Dessutom har jag Aster nu i mitt liv, en kvinna som från första dagen ville göra allt för att visa att jag ingick i hennes framtidsvision om hur hon och pappa skulle ha det. Aster är underbar, och jag hoppas hon och pappa håller livet ut. Det gör jag verkligen, och jag hoppas mamma hittar en manlig version av Aster (eller kvinnlig, men jag tvivlar på att mamma har bytt läggning).
Här är krönikan om någon vill läsa den: http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1699689/marcus-birro-det-finns-inga-lyckliga-skilsmassor.
/ J
Men det är de små sakerna i livet.
s
Nu menar jag ursäkter i livet, varför man inte skulle kunna fungera som en normal, skötsam och trevlig människa. Varför denna plötsliga bloggning om det? Jo, först av allt såg jag på Top Model och fick ett litet spel pga av den där Tiffany, som hela tiden skyller på att hon kommer från ghettot och därför inte skulle veta vad en latte är. Eller vad tonfisk är. MÄNNISKA, SKÄRP DIG! Bara för att man kommer från ghettot behöver man inte vara oallmänbildad, men om detta nu skulle vara fallet förstår jag inte hennes argument att folk inte ska se ner på ghettot för att så många smarta finns där? Nej, snälla, det spelar ingen roll om ghettot har tusentals av smarta typer.. Det kallas ghetto av en anledning och SKA INTE ha en bra status. Ghetton borde inte finnas, därmed basta.
Att se på Top Model och störa sig på ghetto-bruden var dock inte allt, utan nu var det även Marcus Birros krönika som fick mig att först höja på ögonbrynen, och sedan få ett litet anfall.
Mamma och pappa har flyttit isär flera gånger, innan de blev på riktigt för.. Fem år sen blir det nu, om jag inte minns helt fel. För vet ni vad, så jävla hemskt är det inte när ens föräldrar ger upp och inser "okej, vi kan inte få det här att funka". Ens värld rasar inte samman, man kommer inte vara singel hela sitt liv för att man är rädd för att binda sig för att det kan ju sluta illa. Sluta i skilsmässa eller.. Ja, någonting i den stilen.
Men detta håller inte så många med om, tydligen sviker man barnen bara för att man känner att de kanske borde få växa upp i ett hem där föräldrarna älskar varandra. På det sättet. För jag vet att mina föräldrar fortfarande älskar varandra, och det som vänner. Jag vet att de bryr sig om varandra, och jag är helt säker på att de verkligen älskade varandra när de begav sig. Varför? Well, de skaffade mig? Dessutom höll det i 16 år, och trots att ha flyttat isär flertal gånger gav de inte upp förrän efter 16 år. Jag vet inte hur det är för er, men för mig går inte 16 år snabbt förbi. Och att spendera så lång tid tillsammans med någon annan, då måste man antigen älska dem eller bli utsatt för utpressning.
Nej, ingen blev utsatt för utpressning.
Vad vill jag få sagt? Jo, jag blir jävligt irriterad över de som klagar över att de föräldrar har skilt sig och sedan skyller allt som går fel i deras liv på det. TA ER I KRAGEN FÖR FAN! Det är DITT jävla ansvar hur ditt liv går, hur dina relationer slutar/eventuellt håller. För fan, barndomen är viktig, men man tar egna beslut genom hela sitt liv. Samma sak med folk som har vuxit upp i missbrukar familjer och sedan skyller sitt egna missbruk på detta, dra åt helvete. Jag har ingen sympati för er, enda gången den sympatin skulle kunna blomma upp är ifall ni faktiskt tar i kragen och kommer igång med ett riktigt liv.
Om föräldrarna vid en skilsmässa nu skulle vara idioter och baktala den andra föräldern framför barnet och så kan jag förstå hur en skilsmässa blir mer traumatisk, men du har fortfarande ett ansvar när du växer upp.
Det kan komma bra saker från en skilsmässa, mamma och pappa bråkar till exempel aldrig. De gjorde de tiden då de bodde ihop. Jag har dessutom nu fått syskonen jag ville ha under hela min barndom (en gång gick man så långt så att man försöka köpa en storebror för den stora summan av 50 kronor), Naomi, Jacob och nu en till på väg. Dessutom har jag Aster nu i mitt liv, en kvinna som från första dagen ville göra allt för att visa att jag ingick i hennes framtidsvision om hur hon och pappa skulle ha det. Aster är underbar, och jag hoppas hon och pappa håller livet ut. Det gör jag verkligen, och jag hoppas mamma hittar en manlig version av Aster (eller kvinnlig, men jag tvivlar på att mamma har bytt läggning).
Här är krönikan om någon vill läsa den: http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1699689/marcus-birro-det-finns-inga-lyckliga-skilsmassor.
/ J
Kommentarer
Postat av: E
Obildad är snäppet enklare att skriva än oallmänbidad ;)
Trackback
